Att möta verkligheten

Vill bort, långt bort. Eller tillräckligt långt bort för att slippa rädsla, skam och ångest. Ångesten är inte den värsta jag upplevt men jag vill inte ha den. När jag gick i DBT så visste jag att jag hade problem (det var ju därför jag gick i DBT) men jag har aldrig varit så medveten om dom som nu när jag möter det verkliga livet, livet jag vill leva. På ett sätt skulle det vara enklare att isolera mig i en evighet för att känslor och tankar blir för mycket. Men jag vill samtidigt inte det. Så det gäller till att bita ihop och hålla balansen.