Om nu varje dag är "en sällsam gåva" varför ser man dom inte som det?

Nu fortsätter jag lite på föregående inlägg. Om nu varje dag är en sällsam gåva, varför känns dom inte som det? Ibland känns det faktiskt som att varje dag är en sällsam plåga istället. Vad är det som gör att man inte ser möjligheterna utan bara alla hinder? Fokuserar man på fel saker då kanske? Och känslorna varför kan man inte få styra dom lite mer någon gång så att dom är så som man vill att dom ska vara.